Information

Ragnar Lind

  • 1935.03.29 - 2020.02.15

Artikel "ragnar är helst hemma" publicerad i Gefle Dagblad 2010-03-29 i samband med 75-års dagen.

Ragnar Lind utbildade sig till stridsflygare, bland annat inom amerikanska armén i USA. Han gjorde FN-tjänst som helikopterflygare i Kongo och han har flugit över ett litet propellerplan till Nya Zeeland. Men egentligen är han inte så förtjust i att resa. Allra helst vill han bara vara hemma i Hagaström och ta det lugnt. I dag fyller han 75 år. Egentligen hade han tänkt sig att bli ingenjör. Han växte upp i Rättvik där han tog realexamen. Att bli pilot var ingen barndomsdröm eller något som han ens funderade på. Ragnar var inte den så som hyste illusioner om någon Biggles-tillvaro. Men när han var 18 år ville han ändå se hur det skulle gå om han sökte in till flygvapnet. Och så var ingenjörskarriären över innan den ens hade börjat. Honom ska vi ha, tyckte flygvapnet. – Ja, för de ville ju inte ha de där som hade haft pojkdrömmar och tyckte det mest var spännande. De ville ha normala människor, om man får säga så, berättar Ragnar.Och även om han är en rätt normal man så har hans yrkesliv varit, om än inte onormalt, så ändå ganska ovanligt. Han blev fältflygare och stridsflygare. Som en av få blev han 1961 utvald att få en fem månaders utbildning hos amerikanska armén i Texas och i Alabama. – Jo, det var en verkligt fin upplevelse. 1962 gjorde han FN-tjänst i Kongo som helikopterflygare. Det var kul, men inget så särskilt märkvärdigt, tycker Ragnar blygsamt. Rädd var han aldrig. Inte där och då och inte någon annanstans heller. – Nej. Kongo var lugna gatan. Fast i och för sig; när jag hade åkt hem så blev det nåt bråk och de sköt ner den där helikoptern. Han har flugit flera olika stridsflygplan, bland annat den legendariska svenska J29, mer känd som Flygande Tunnan. Han är den yngste medlemmen i den exklusiva TTT-klubben, Tusen Timmar i Tunnan.1963 började han flyga målbogsering åt försvaret för att senare bli charterpilot och flyga över hela Europa. Hans sista uppdrag innan pensionen 1994 var att flyga över ett litet propellerplan till Nya Zeeland, där det skulle gå i trafik. – Det tog tio dagar. Det gick bara att flyga fem timmar åt gången. Det var min längsta flygning. Den var intressant. Han saknar inte livet i luften. – Inte alls. Speciellt inte när det var dåligt väder. Man har ganska konstiga arbetsförhållanden; mycket pendling och bo på hotell, man kliver upp fyra på morgonen och har inga fasta mattider. Och min hörsel är förstörd av bullerskador. Före 1957 fanns inga hjälmar, då hade vi bara den där flygarhuvan, som Biggles. Tiden för charterflygningarna var de mest minnesvärda. – Det var jätteroligt att flyga helikopter. Att flyga charter är som att vara busschaufför, man följer bara givna vägar och höjder . Det är väldigt ordnat. Ett vanligt jobb.Nu trivs han väldigt bra på marken hemma i Hagaström. – Ibland tar jag och spelar Kungen på datorn. Hemma är bäst. Det är lugnt och tryggt. Jag har ju varit överallt. Men ibland tänker jag på vad mycket jag har varit med om.

Annonser för Ragnar Lind

Tackannons
Dödsannons
Införd i tidning
Gefle Dagblad + Arbetarbladet
2020-03-14
Dödsannons
Dödsannons
Införd i tidning
Gefle Dagblad + Arbetarbladet
2020-02-22